""Sj minns ni mej nnu, don Fritiof Andersson,
det var lnge sen vi fick en dans vi tv.
Men jag r Carmencita ifrn Samborobon,
dr vi mttes nittonhundratrettiotv.
En tangokvll p Pampas en afton i april,
ja, ni stal en kyss och sen fick ni en korg! -
Jag var grym, ni blev ledsen, men s gr det ju till,
ja och s for ni hem igen till Gteborg" -
"Vackra Carmencita, ni min enda krlek!
Hur kom ni till Nizza?" - "Jag flg frn Paris
just fr att trffa er hr p ngot vis."
"Friarn med miljoner! Sj vart tog han vgen?"
"Var nu inte elak, det var bara skmt
och jag var bara sjutton r.

Nr ni red bort sista gngen, Andersson,
frn Samborobon p er hst Marron,
var jag frtvivlad, jag grt i fjorton dar
fr att inte ni var kvar.
Pappa, han sa: "Du r tossig, lilla vn,
han kommer vl igen, men det blir inte den!"
Mamma, hon sa: "Tja, det tar en liten tid
och s fr ditt hjrta frid."

"Jag lngtar till Pampas, jag lngtar dit igen,
Carmencita, nr jag ser och hr dej hr.
Att rida dag och natt fr att mta dej igen,
du den enda flicka som jag hller kr!
Jag lngtar ner till Pampas, till ntternas mystr
och till markens doft som var s ren och stark."
"Fritiof, allt det du lngtar, det br jag med mej hr,
mitt hjrta, Fritiof, r din jungfruliga mark!"
"O, du lilla duva, vad du kuttrar ljuvligt!"
"Skoja inte med mej, det finns bara du
i hela vrlden och jag skall bli din fru!"
"Vackra Carmencita, vad du dansar hrligt!"
"Fritiof, o, du fr mej i himmelen in,
dr jag fr alltid blott r din!"

Stjrnor och palmer och Medelhavets brus
kring ett litet hus med tv tnda ljus,
rtt vin och druvor och blommor i ett krus
i ett litet ensamt hus!
Nattbrisen kommer frn bergen i Provence -a